Jag har på något sätt slutat hänga med i nyhetsflödet. Under många år däremot läste jag allt jag kom över i nyhetsväg och analys av aktuella händelser. Det började redan i småskolan vill jag minnas, jag vann så gott som alltid den där samhällsorienteringstävlingen i form av stryktips som jag antar var vanligt på de flesta skolor. Hur som helst, för något år sedan orkade jag inte längre liksom. Jag har alltid haft ett starkt rättspatos, tål inte orättvisor. Kanske är det därför. För orättvisorna tar aldrig slut, det blir ju aldrig bättre. Vad värre är jag kan inte göra något, inte något som betyder något i ett större perspektiv i alla fall. Eller det kanske man kan, det går ju alltid att skänka några hundra till röda korset och så (vilket jag gör). Nej men själva grejen, jag jobbar inom ”…” och har till vardags inte så mycket inflytande över världspolitiken, det är inte som jag är ledare för något världsomspännande företagskonglomerat. När jag var yngre så trodde jag visserligen (i likhet med de flesta andra unga antar jag) att det verkligen gick förändra världen till det bättre. Jag gick runt och läste på om det ena efter det andra världsproblemet eller konflikthärden, studerade och bekände mig till den och den ideologin. Men så växer man upp förstås. För en del innebär det att man helt plötsligt ser stormakternas utrikespolitik (som i korthet går ut på att skicka armén till något fattigt land på andra sidan jorden och ta deras råvaror alternativt tvinga dem att sy skor för 18 timmar om dygnet för ett par kronor på sin höjd och om de käftar så skjuter man dem helt enkelt) som något helt rimligt och till och med rättvist. Vidare kan folk som under sin ungdom stolt stått upp för allas lika rättigheter och möjligheter, att ingen ska bli utnyttjad och orättvist behandlad helt plötsligt känna att de som råkar vara födda i fattiga och utsatta områden lite får skylla och framför allt klara sig själv. För det måste finnas gränser för mycket som vi ska belasta de allmänna med. Och det är ju ändå lite viktigare att få något sänkt marginalskatt jämfört med bagateller som pensionärer och sjuka ska ha dräglig tillvaro. Eller det var faktiskt lika bra att Arbetslivsinstitutet lades ner för de ska minsann inte hålla på och lägga sig i och förstöra får våra företag. Att antalet dödsolyckor och allvarliga skador som avsågade armar och asbestslungor har ökat med flera hundra procent i och med att det inte finns en myndighet som håller efter sådana saker har ju ändå inte med saken att göra. Samma människor kan också anse att det är fullt rimligt att vi säljer ut vårdcentraler, sjukhus och skolor till priser långt under det riktiga marknadsvärdet. Och även att dessa vård- och utbildningsföretag, nu i privat regi, ska betalas med allmänna medel. Inte heller att dessa företag i regel omgående sätter i gång och skär ner på personal och andra nödvändigheter för att kunna göra vinst. När de var offentliga gick den här vinsten tillbaka till patienter och elever genom mer personal, utbildning och utrustning men nu är det helt plötsligt att folk får ligga och dö i sjukhuskorridorer och att läkare missar att barn har cancer för att dem minsann måste klara av 50 patienter per timme om det ska bli tillräckligt cash till den där villan i Spanien. Eller att det blir mycket billigare el om vi avreglerar elmarknaden (det blev det inte, det är otvetydigt dyrare sen elmarknaden privatiserades) eller någon annan marknad för den delen. Jo jag håller med, rent teoretisk sätt ska fria marknader vara bäst. Men som Adam Smith säger; det gäller perfekta marknader, inte som de vi har nu när det är ett oligopol av storföretag som slår fast priserna mellan sig. Det är helt okej att jaga sjuka människor med blåslampa med stöd i påståendet att det bidragsfuskas för 22 miljarder fast det visade sig att den reella siffran var någonstans kring 180 miljoner, alltså mindre än procent. Den här halva procenten visade sig dessutom till största del bestå av felräkningar från både myndigheternas och privatpersonernas sida, inget aktivt fusk. Men ändå, det fuskas sanslöst mycket. Det vet man liksom även fast fakta pekar i ett helt annat håll. Och det här RUT-avdraget som visserligen är praktiskt om man vill ha billig städning hemma är fantastiskt bra för arbetsmarknaden och generar jobb och skatteintäkter till staten som sedan kan användas till bra saker. Så är det, RUT är bra, punkt slut. Om återigen vilka de här människorna jag stör mig på gör, de låtsas ha höga ideal men egentligen bara är snåla. Var ärlig åtminstone. För sanningen om RUT är antalet RUT-jobb motsvarar ungefär 1800 heltidsjobb, det dras av för ungefär 720 miljoner kronor per år vilket innebär att varje RUT-jobb kostar skattebetalarna ungefär 800 000 kronor styck. Jag vet inte om det bara är för mig kan det innebära två saker. Antingen så tjänar de här städarna ungefär 66 000 kronor i månaden, vilket kan jämföras med en bekant till mig som är chef för ett bankkontor i mellanstor svensk stad, han är alltså bankdirektör, som tjänar prick 60 000 (han kan köpa mycket hundleksaker ). Eller så är det fler än en i det här landet som gör RUT-avdrag för större summor än de köper städning för. Jag säger ingenting om min egen politiska hemvist. Ni får gärna tro vad ni vill, man kan faktiskt vara den friaste av liberaler och tycka att de här fenomenen är sanslöst dumma. Den transferering som sker genom att omvandla skattemedel till vinstutbetalningar på ägarna av de privata vårdföretagens konton borde uppröra även den mest inbitne liberal. Om det biter så kanske ordet socialism gör det. För det handlar om sorts socialism, fast en socialism som bara gäller ett fåtal, de få som redan har feta bankkonton och avancerade aktieportföljer.